Tampereen Paikallisseurakunnan sivusto

1Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.

2Av dem kan man lära vishet och tukt,

3så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.

4De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.

5Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.

6Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.

7HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.

8Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.

9Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.

10Min son, om syndare locka dig, så följ icke.

11Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;

12såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven;

13allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;

14dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung» --

15då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,

16ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.

17Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.

18Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.

19Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.

20Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.

21I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:

22Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?

23Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.

24Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,

25eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning

26därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,

27ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.

28Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.

29Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,

30ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,

31därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.

32Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.

33Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.

1Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig,

2så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten,

3ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten,

4Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt,

5då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.

6Ty HERREN är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd.

7Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,

8ty han beskyddar det rättas stigar, och sina frommas väg bevarar han.

9Då skall du förstå rättfärdighet och rätt och redlighet, ja, det godas alla vägar.

10Ty visheten skall draga in i ditt hjärta och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,

11eftertänksamheten skall vaka över dig, klokheten skall beskydda dig.

12Så skall hon rädda dig från de ondas väg, från män som tala vad vrångt är,

13från dem som hava övergivit det rättas stigar. för att färdas på mörkrets vägar,

14från dem som glädjas att göra om och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,

15från dem som gå på krokiga stiga och vandra på förvända vägar.

16Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor, från din nästas hustru, som talar hala ord,

17från henne som har övergivit sin ungdoms vän och förgätit sin Guds förbund.

18Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden, och till skuggornas boning leda hennes stigar.

19Ingen som har gått in till henne vänder åter Och hittar tillbaka till livets vägar.

20Ja, så skall du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar.

21Ty de redliga skola förbliva boende i landet och de ostraffliga få stanna kvar däri.

22Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.

1Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud.

2Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

3Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla;

4så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.

5Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd.

6På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.

7Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda.

8Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.

9Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda,

10så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.

11Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom.

12Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.

13Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd.

14Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld.

15Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.

16Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära.

17Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga.

18Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.

19Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd.

20Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

21Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt;

22så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals.

23Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta.

24När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.

25Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.

26Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.

27Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den.

28Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.

29Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet.

30Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont.

31Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar.

32Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.

33HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han.

34Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd.

35De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.

1Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd.

2Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara.

3Ty själv har jag varit barn och haft en fader, varit späd och för min moder ende sonen.

4Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva.

5Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.

6Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig.

7Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.

8Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.

9Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.

10Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många.

11Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar.

12När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla;

13håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.

14Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg.

15Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan.

16Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.

17Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.

18De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;

19men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.

20Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord.

21Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.

22Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp.

23Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.

24Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.

25Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut.

26Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta.

27Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

1Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

2så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

3Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

4Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

5Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

6Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

7Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

8Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

9Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

10må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

11så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

12och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

13Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

14Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

15Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

16Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

17Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

18Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

19hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

20Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

21Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

22Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

23Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

1Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande,

2om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal,

3då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,

4unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer.

5Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

6Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis.

7Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre;

8dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.

9Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn?

10Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila,

11så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.

12En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen,

13som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna.

14Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad.

15Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

16Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ

17stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod,

18ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,

19den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.

20Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning.

21Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals.

22När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig.

23Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.

24De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga.

25Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar.

26Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.

27Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända?

28Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda?

29Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.

30Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar?

31Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus.

32Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör.

33Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke.

34Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag;

35lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

1Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

1Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.

1Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.

2Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord

3Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:

4»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

5»Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.

6Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.

7(Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.

8Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.

9Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.

10HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)

11Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.

12Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

13En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.

14Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,

15för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:

16»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

17»Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»

18han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

1Detta är Salomos ordspråk. En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.

2Ogudaktighetens skatter gagna till intet men rättfärdigheten räddar från döden.

3HERREN lämnar ej den rättfärdiges hunger omättad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

4Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom.

5En förståndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i skördetiden.

6Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

7Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.

8Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

9Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som går vrånga vägar, han bliver röjd.

10Den som blinkar med ögonen, han kommer ont åstad, och den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång.

11Den rättfärdiges mun är en livets källa, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.

12Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet.

13På den förståndiges läppar finner man vishet, men till den oförståndiges rygg hör ris.

14De visa gömma på sin kunskap, men den oförnuftiges mun är en överhängande olycka.

15Den rikes skatter äro honom en fast stad, men de armas fattigdom är deras olycka.

16Den rättfärdiges förvärv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

17Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.

18Den som gömmer på hat är en lögnare med sina läppar, och den som utsprider förtal, han är en dåre.

19Där många ord äro bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.

20Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, men de ogudaktigas förstånd är föga värt.

21Den rättfärdiges läppar vederkvicka många, men de oförnuftiga dö genom brist på förstånd.

22Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill

23Dårens fröjd är att öva skändlighet, men den förståndiges är att vara vis.

24Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de rättfärdiga önska, del varder dem givet.

25När stormen kommer, är det ute med den ogudaktige; men den rättfärdige är en grundval som evinnerligen består.

26Såsom syra för tänderna och såsom rök för ögonen, så är den late för den som har sänt honom åstad.

27HERRENS fruktan förlänger livet men de ogudaktigas år varda förkortade.

28De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet.

29HERRENS vägar äro den ostraffliges värn, men till olycka för ogärningsmännen.

30Den rättfärdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke förbliva boende i landet.

31Den rättfärdiges mun bär vishet såsom frukt, men en vrång tunga bliver utrotad.

32Den rättfärdiges läppar förstå vad välbehagligt är, men de ogudaktigas mun är idel vrånghet.

1Falsk våg är en styggelse för HERREN, men full vikt behagar honom väl.

2När högfärd kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet.

3De redligas ostrafflighet vägleder dem, men de trolösas vrånghet är dem till fördärv.

4Gods hjälper intet på vredens dag men rättfärdighet räddar från döden.

5Den ostraffliges rättfärdighet gör hans väg jämn, men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

6De redligas rättfärdighet räddar dem, men de trolösa fångas genom sin egen lystnad.

7När en ogudaktig dör, varder hans hopp om intet; ja, ondskans väntan bliver om intet.

8Den rättfärdige räddas ur nöden, och den ogudaktige får träda i hans ställe.

9Genom sin mun fördärvar den gudlöse sin nästa, men genom sitt förstånd bliva de rättfärdiga räddade.

10När det går de rättfärdiga väl, fröjdar sig staden, och när de ogudaktiga förgås, råder jubel.

11Genom de redligas välsignelse varder en stad upphöjd, men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

12Den är utan vett, som visar förakt för sin nästa; en man med förstånd tiger stilla.

13Den som går med förtal, han förråder din hemlighet, den som har ett trofast hjärta döljer vad han får veta.

14Där ingen rådklokhet finnes kommer folket på fall, där de rådvisa äro många, där går det väl.

15En som går i borgen för en annan, honom går det illa, den som skyr att giva handslag, han är trygg.

16En skön kvinna vinner ära, och våldsverkare vinna rikedom.

17En barmhärtig man gör väl mot sig själv men den grymme misshandlar sitt eget kött.

18Den ogudaktige gör en bedräglig vinst, men den som utsår rättfärdighet får en säker lön.

19Den som står fast i rättfärdighet, han vinner liv, men den som far efter ont drager över sig död.

20En styggelse för HERREN äro de vrånghjärtade, men de vilkas väg är ostrafflig behaga honom väl.

21De onda bliva förvisso icke ostraffade, men de rättfärdigas avkomma får gå fri.

22Såsom en gyllene ring i svinets tryne, så är skönhet hos en kvinna som saknar vett.

23Vad de rättfärdiga önska får i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas är vrede.

24Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.

25Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.

26Den som håller inne sin säd, honom förbannar folket, den som lämnar ut sin säd, över hans huvud kommer välsignelse.

27Den som vinnlägger sig om vad gott är, han strävar efter nåd, men den son söker vad ont är, över honom kommer ock ont.

28Den som förtröstar på sin rikedom, han kommer på fall, men de rättfärdiga skola grönska likasom löv.

29Den som drager olycka över sitt hus, han får vind till arvedel, och den oförnuftige bliver träl åt den som har ett vist hjärta.

30Den rättfärdiges frukt är ett livets träd, och den som är vis, han vinner hjärtan.

31Se, den rättfärdige får sin lön på jorden; huru mycket mer då den ogudaktige och syndaren!

1Den som älskar tuktan, han älskar kunskap, men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.

2Den gode undfår nåd av HERREN, men den ränkfulle varder av honom fördömd.

3Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet, men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.

4En idog hustru är sin mans krona, men en vanartig är såsom röta i hans ben.

5De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är, men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.

6De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun.

7De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer, men de rättfärdigas hus består.

8I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.

9Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.

10Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.

11Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.

12Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda, men de rättfärdigas rot skjuter skott.

13Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd, men den rättfärdige undkommer ur nöden

14Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.

15Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, med den som är vis lyssnar till råd.

16Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag, men den som är klok, han döljer sin skam

17Den som talar vad rätt är, han främjar sanning, men ett falskt vittne talar svek.

18Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.

19Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen, men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.

20De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat, men de som stifta frid, de undfå glädje.

21Intet ont vederfares den rättfärdige, men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.

22En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar, men de som handla redligt behaga honom väl.

23En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.

24De idogas hand kommer till välde, men en lat hand måste göra trältjänst.

25Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.

26Den rättfärdige visar sin vän till rätta, men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.

27Den late får icke upp något villebråd, men idoghet är för människan en dyrbar skatt.

28På rättfärdighetens väg är liv, och där dess stig går fram är frihet ifrån död.

1En vis son hör på sin faders tuktan, men en bespottare hör icke på någon näpst.

2Sin muns frukt får envar njuta sig till godo, de trolösa hungra efter våld.

3Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv, men den som är lösmunt kommer i olycka

4Den late är full av lystnad, och han får dock intet, men de idogas hunger varder rikligen mättad.

5Den rättfärdige skyr lögnaktigt tal, men den ogudaktige är förhatlig och skändlig.

6Rättfärdighet bevarar den vilkens väg är ostrafflig, men ogudaktighet kommer syndarna på fall.

7Den ene vill hållas för rik och har dock alls intet, den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

8Den rike måste giva sin rikedom såsom lösepenning för sitt liv, den fattige hör icke av något

9De rättfärdigas ljus brinner glatt, men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

10Genom övermod kommer man allenast split åstad, men hos dem som taga emot råd är vishet.

11Lättfånget gods försvinner, men den som samlar efter hand får mycket.

12Förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd.

13Den som föraktar ordet hemfaller åt dess dom, men den som fruktar budet, han får vedergällning.

14Den vises undervisning är en livets källa; genom den undviker man dödens snaror.

15Ett gott förstånd bereder ynnest, men de trolösas väg är alltid sig lik.

16Var och en som är klok går till väga med förstånd, men dåren breder ut sitt oförnuft.

17En ogudaktig budbärare störtar i olycka, men ett tillförlitligt sändebud är en läkedom.

18Fattigdom och skam får den som ej vill veta av tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han kommer till ära.

19Uppfylld önskan är ljuvlig för själen, men att fly det onda är en styggelse för dårar.

20Hav din umgängelse med de visa, så varder du vis; den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa.

21Syndare förföljas av olycka, men de rättfärdiga få till lön vad gott är.

22Den gode lämnar arv åt barnbarn, men syndarens gods förvaras åt den rättfärdige.

23De fattigas nyodling giver riklig föda, men mången förgås genom sin orättrådighet.

24Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.

25Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad, men de ogudaktigas buk måste lida brist.

1Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men oförnuft river ned det med egna händer.

2Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som föraktar honom, han går krokiga vägar.

3I den oförnuftiges mun är ett gissel för hans högmod, men de visa bevaras genom sina läppar.

4Där inga dragare finnas, där förbliver krubban tom, men riklig vinning får man genom oxars kraft.

5Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.

6Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.

7Gå bort ifrån den man som är dåraktig; aldrig fann du på hans läppar något förstånd.

8Det är den klokes vishet, att han aktar på sin väg, men det är dårars oförnuft, att de öva svek.

9De oförnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga råder gott behag.

10Hjärtat känner självt bäst sin egen sorg, ej heller kan en främmande intränga i dess glädje.

11De ogudaktigas hus förödes, men de rättsinnigas hydda blomstrar.

12Mången håller sin väg för den i rätta, men på sistone leder den dock till döden.

13Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.

14Av sina gärningars frukt varder den avfällige mättad, och den gode bliver upphöjd över honom.

15Den fåkunnige tror vart ord, men den kloke aktar på sina steg.

16Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men dåren är övermodig och sorglös.

17Den som är snar till vrede gör vad oförnuftigt är, och en ränkfull man bliver hatad.

18De fåkunniga hava fått oförnuft till sin arvedel, men de kloka bliva krönta med kunskap.

19De onda måste falla ned inför de goda, och de ogudaktiga vid den rättfärdiges portar.

20Jämväl av sina närmaste är den fattige hatad, men den rike har många vänner.

21Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

22De som bringa ont å bane skola förvisso fara vilse, men barmhärtighet och trofasthet röna de som bringa gott å bane.

23Av all möda kommer någon vinning, men tomt tal är ren förlust.

24De visas rikedom är för dem en krona men dårarnas oförnuft förbliver oförnuft.

25Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.

26Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.

27I HERRENS fruktan är en livets källa genom dem undviker man dödens snaror

28Att hava många undersåtar är en konungs härlighet, men brist på folk är en furstes olycka.

29Den som är tålmodig visar gott förstånd, men den som är snar till vrede går långt i oförnuft.

30Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men bittert sinne är röta i benen.

31Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar honom.

32Genom sin ondska kommer de ogudaktige på fall, men den rättfärdige är frimodig in i döden.

33I den förståndiges hjärta bor visheten, och i dårarnas krets gör hon sig kunnig.

34Rättfärdighet upphöjer ett folk men synd är folkens vanära.

35En förståndig tjänare behaga konungen väl, men över en vanartig skall han vrede komma.

1Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord kommer harm åstad.

2De visas tunga meddelar god kunskap, men dårars mun flödar över av oförnuft.

3HERRENS ögon äro överallt; de giva akt på både onda och goda.

4En saktmodig tunga är ett livets träd, men en vrång tunga giver hjärtesår.

5Den oförnuftige föraktar sin faders tuktan, men den som tager vara på tillrättavisning, han varder klok.

6Den rättfärdiges hus gömmer stor rikedom, men i de ogudaktigas vinning är olycka.

7De visas läppar strö ut kunskap, men dårars hjärtan äro icke såsom sig bör.

8De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de redligas bön behagar honom väl.

9En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.

10Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen; den som hatar tillrättavisning, han måste dö.

11Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN; huru mycket mer då människornas hjärtan!

12Bespottaren finner ej behag i tillrättavisning; till dem som äro visa går han icke.

13Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust, men vid hjärtesorg är modet brutet.

14Den förståndiges hjärta söker kunskap, men dårars mun far med oförnuft.

15Den betryckte har aldrig en glad dag, men ett gott mod är ett ständigt gästabud.

16Bättre är något litet med HERRENS fruktan än en stor skatt med oro.

17Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

18En snarsticken man uppväcker träta, men en tålmodig man stillar kiv.

19Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig.

20En vis son gör sin fader glädje, och en dåraktig människa är den som föraktar sin moder.

21I oförnuft har den vettlöse sin glädje, men en förståndig man går sin väg rätt fram.

22Där rådplägning fattas varda planerna om intet, men beståndande bliva de, där de rådvisa äro många.

23En man gläder sig, när hans mun kan giva svar; ja, ett ord i sinom tid, det är gott.

24Den förståndige vandrar livets väg uppåt, Då att han undviker dödsriket därnere.

25Den högmodiges hus rycker HERREN bort, men änkans råmärke låter han stå fast.

26För HERREN äro ondskans anslag en styggelse, men milda ord rena.

27Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus, men den som hatar mutor, han får leva.

28Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör, men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.

29HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han.

30En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap giver märg åt benen.

31Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning, han skall få dväljas i de vises krets.

32Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv, men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.

33HERRENS fruktan är en tuktan till vishet, och ödmjukhet går före ära.

1En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.

2Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.

3Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.

4HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.

5En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

6Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

7Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.

8Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.

9Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

10Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.

11Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk.

12En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

13Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

14Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.

15När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

16Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

17De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

18Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.

19Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.

20Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.

21Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

22En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

23Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

24Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

25Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.

26Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.

27Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

28En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.

29Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.

30Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

31En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.

32Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

33Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.

1Bättre är ett torrt brödstycke med ro än ett hus fullt av högtidsmat med kiv.

2En förståndig tjänare får råda över en vanartig son, och bland bröderna får han skifta arv.

3Degeln prövar silver och smältugnen guld, så prövar HERREN hjärtan.

4En ond människa aktar på ondskefulla läppar, falskheten lyssnar till fördärvliga tungor.

5Den som bespottar den fattige smädar hans skapare; den som gläder sig åt andras ofärd bliver icke ostraffad.

6De gamlas krona äro barnbarn, och barnens ära äro deras fäder.

7Stortaliga läppar hövas icke dåren, mycket mindre lögnaktiga läppar en furste.

8En gåva är en lyckosten i dens ögon, som ger den; vart den än kommer bereder den framgång.

9Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.

10En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.

11Upprorsmakaren vill allenast vad ont är, men en budbärare utan förbarmande skall sändas mot honom.

12Bättre är att möta en björninna från vilken man har tagit ungarna, än att möta en dåre i hans oförnuft.

13Den som vedergäller gott med ont, från hans hus skall olyckan icke vika.

14Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.

15Den som friar den skyldige och den som fäller den oskyldige, de äro båda en styggelse för HERREN.

16Vartill gagna väl penningar i dårens hand? Han kunde köpa sig vishet, men han saknar förstånd.

17En väns kärlek består alltid. och en broder födes till hjälp i nöden.

18En människa utan förstånd är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa.

19Den som älskar split, han älskar överträdelse; Men som bygger sin dörr hög, han far efter fall.

20Den som har ett vrångt hjärta vinner ingen framgång, och den som har en förvänd tunga, han faller i olycka.

21Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje.

22Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.

23Den ogudaktige tager gärna skänker i lönndom, för att han skall vränga rättens vägar.

24Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända.

25En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.

26Att pliktfälla jämväl den rättfärdige är icke tillbörligt; att slå ädla män strider mot rättvisan.

27Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes är en man med förstånd.

28Om den oförnuftige tege, så aktades också han för vis; den som tillsluter sina läppar är förståndig.

1Den egensinnige följer sin egen lystnad, med all makt söker han strid.

2Dåren frågar ej efter förstånd, allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.

3Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamlig vandel följer smälek.

4Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten, såsom en flödande bäck, en vishetens källa.

5Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt ej heller att vränga rätten för den oskyldige.

6Dårens läppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.

7Dårens mun är honom själv till olycka, och hans läppar äro en snara hans liv.

8Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

9Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.

10HERRENS namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.

11Den rikes skatter äro honom en fast stad, höga murar likna de, i hans inbillning.

12Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.

13Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.

14Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?

15Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.

16Gåvor öppna väg för en människa och föra henne fram inför de store.

17Den som först lägger fram sin sak har rätt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

18Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män.

19En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.

20Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda.

21Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.

22Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av HERREN.

23Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.

24Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka; men vänner finnas, mer trogna än en broder.

1Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.

2Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.

3En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas

4Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.

5Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.

6Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.

7Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.

8Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka

9Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.

10Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.

11Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.

12En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.

13En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.

14Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.

15Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.

16Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.

17Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.

18Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.

19Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.

20Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.

21Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.

22Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.

23HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.

24Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.

25Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.

26Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.

27Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.

28Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.

29Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.

1En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.

2Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver; den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.

3Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, den oförnuftige söker alltid strid.

4När hösten kommer, vill den late icke plöja; därför söker han vid skördetiden förgäves efter frukt.

5Planerna i en mans hjärta äro såsom ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.

6Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet; men vem kan finna en man som är att lita på?

7Den som vandrar i ostrafflighet såsom en rättfärdig man, hans barn går det val efter honom.

8En konung, som sitter på domarstolen, rensar med sina ögons kastskovel bort allt vad ont är.

9Vem kan säga: »Jag har bevarat mitt hjärta rent, jag är fri ifrån synd»?

10Två slags vikt och två slags mått, det ena som det andra är en styggelse för HERREN.

11Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig.

12Örat, som hör, och ögat, som ser, det ena som det andra har HERREN gjort.

13Älska icke sömn, på det att du icke må bliva fattig; håll dina ögon öppna, så får du bröd till fyllest.

14»Uselt, uselt», säger köparen; men när han går sin väg, rosar han sitt köp.

15Man må hava guld, så ock pärlor i myckenhet, den dyrbaraste klenoden äro dock läppar som tala förstånd.

16Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för de främmandes skull.

17Orättfånget bröd smakar mannen ljuvligt, men efteråt bliver hans mun full av stenar.

18Planer hava framgång, när de äro väl överlagda, och med rådklokhet må man föra krig.

19Den som går med förtal, han förråder hemligheter; med den som är lösmunt må du ej giva dig i lag.

20Den som uttalar förbannelser över fader eller moder, hans lampa skall slockna ut mitt i mörkret.

21Det förvärv man i förstone ävlas efter, det varder på sistone icke välsignat.

22Säg icke: »Jag vill vedergälla ont med ont»; förbida HERREN, han skall hjälpa dig.

23Tvåfaldig vikt är en styggelse för HERREN, och falsk våg är icke något gott.

24Av HERREN bero en mans steg; ja, en människa förstår icke själv sin väg.

25Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.

26En vis konung rensar bort de ogudaktiga såsom med en kastskovel och låter tröskhjulet gå över dem.

27Anden i människan är en HERRENS lykta; den utrannsakar alla hjärtats innandömen.

28Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt; genom mildhet stöder han sin tron.

29De ungas ära är deras kraft, och de gamlas prydnad äro deras grå hår.

30Sår som svida rena från ondska, ja, tuktan renar hjärtats innandömen.

1Konungars hjärtan äro i HERRENS hand såsom vattenbäckar: han leder dem varthelst han vill.

2Var man tycker sin väg vara den rätta, men HERREN är den som prövar hjärtan.

3Att öva rättfärdighet och rätt, det är mer värt för HERREN än offer.

4Stolta ögon och högmodigt hjärta -- de ogudaktigas lykta är dem till synd.

5Den idoges omtanke leder allenast till vinning, men all fikenhet allenast till förlust.

6De skatter som förvärvas genom falsk tunga, de äro en försvinnande dunst och hasta till döden.

7De ogudaktigas övervåld bortrycker dem själva, eftersom de icke vilja göra vad rätt är.

8En oärlig mans väg är idel vrånghet, men en rättskaffens man handla redligt

9Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

10Den ogudaktiges själ har lust till det onda; hans nästa finner ingen barmhärtighet hos honom.

11Straffar man bespottaren, så bliver den fåkunnige vis: och undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.

12Den Rättfärdige giver akt på den ogudaktiges hus, han störtar de ogudaktiga i olycka.

13Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar.

14En hemlig gåva stillar vrede och en skänk i lönndom våldsammaste förbittring.

15Det är den rättfärdiges glädje att rätt skipa, men det är ogärningsmännens skräck.

16Den människa som far vilse ifrån förståndets väg, hon hamnar i skuggornas krets.

17Den som älskar glada dagar varder fattig; den som älskar vin och olja bliver icke rik.

18Den ogudaktige varder given såsom lösepenning för den rättfärdige, och den trolöse sättes i de redligas ställe.

19Bättre är att bo i ett öde land än med en trätgirig och besvärlig kvinna.

20Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning, men en dåraktig människa förslösar sitt gods.

21Den som far efter rättfärdighet och godhet, han finner liv, rättfärdighet och ära.

22En vis man kan storma en stad full av hjältar och bryta ned det fäste som var dess förtröstan.

23Den som bevarar sin mun och sin tunga han bevarar sitt liv för nöd.

24Bespottare må den kallas, som är fräck och övermodig, den som far fram med fräck förmätenhet.

25Den lates begärelse för honom till döden, i det att hans händer icke vilja arbeta.

26Den snikne är alltid full av snikenhet; men den rättfärdige giver och spar icke.

27De ogudaktigas offer är en styggelse; mycket mer, när det frambäres i skändligt uppsåt.

28Ett lögnaktigt vittne skall förgås; men en man som hör på får allt framgent tala.

29En ogudaktig man uppträder fräckt; men den redlige vandrar sina vägar ståndaktigt.

30Ingen vishet, intet förstånd, intet råd förmår något mot HERREN.

31Hästar rustas ut för stridens dag, men från HERREN är det som segern kommer.

1Ett gott namn är mer värt än stor rikedom, ett gott anseende är bättre än silver och guld.

2Rik och fattig få leva jämte varandra; HERREN har gjort dem båda.

3Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

4Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan, i rikedom, ära och liv.

5Törnen och snaror ligga på den vrånges väg; den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.

6Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

7Den rike råder över de fattiga, och låntagaren bliver långivarens träl.

8Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv, och hans övermods ris får en ände.

9Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.

10Driv ut bespottaren, så upphör trätan, och tvist och smädelse få en ände.

11Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.

12HERRENS ögon bevara den förståndige; därför omstörtar han den trolöses planer.

13Den late säger: »Ett lejon är på gatan; därute på torget kunde jag bliva dräpt.»

14En trolös kvinnas mun är en djup grop; den som har träffats av HERRENS vrede, han faller däri.

15Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.

16Den som förtrycker den arme bereder honom vinning men den som giver åt den rike vållar honom allenast förlust.

17Böj ditt öra härtill, och hör de vises ord, och lägg mina lärdomar på hjärtat.

18Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta; må de alla ligga redo på dina läppar.

19För att du skall sätta din förtröstan till HERREN, undervisar jag i dag just dig.

20Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig och meddelat dig råd och insikt,

21för att lära dig tillförlitliga sanningsord, så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.

22Plundra icke den arme, därför att han är arm, och förtrampa icke den fattige porten.

23Ty HERREN skall utföra deras sak, och dem som röva från dem skall han beröva livet.

24Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas eller i lag med en snarsticken man,

25på det att du icke må lära dig hans vägar och bereda en snara för ditt liv.

26Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som gå i borgen för lån.

27Icke vill du att man skall taga ifrån dig sängen där du ligger, om du icke har något att betala med?

28Flytta icke ett gammalt råmärke, ett sådant som dina fäder hava satt upp.

29Ser du en man som är väl förfaren i sin syssla, hans plats är att tjäna konungar; icke må han tjäna ringa män.

1När du sitter till bords med en furste, så besinna väl vad du har framför dig,

2och sätt en kniv på din strupe, om du är alltför hungrig.

3Var ej lysten efter hans smakliga rätter, ty de äro en bedräglig kost.

4Möda dig icke för att bliva rik; avstå från att bruka klokskap.

5Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd; ty förvisso gör det sig vingar och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

6Ät icke den missunnsammes bröd, och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

7ty han förfar efter sina själviska beräkningar. »Ät och drick» kan han val säga till dig, men hans hjärta är icke med dig.

8Den bit du har ätit måste du utspy, och dina vänliga ord har du förspillt.

9Tala icke för en dåres öron, ty han föraktar vad klokt du säger.

10Flytta icke ett gammalt råmärke, och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.

11Ty deras bördeman är stark; han skall utföra deras sak mot dig.

12Vänd ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap.

13Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;

14ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.

15Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta;

16ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala vad rätt är.

17Låt icke ditt hjärta avundas syndare, men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.

18Förvisso har du då en framtid, och ditt hopp varder icke om intet.

19Hör, du min son, och bliv vis, och låt ditt hjärta gå rätta vägar.

20Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat.

21Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.

22Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal.

23Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd.

24Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom.

25Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

26Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon.

27Ty skökan är en djup grop, och nästans hustru är en trång brunn.

28Ja, såsom en rövare ligger hon på lur och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

29Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel?

30Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker.

31Så se då icke på vinet, att det är så rött, att det giver sådan glans i bägaren, och att det så lätt rinner ned.

32På sistone stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift.

33Dina ögon få då skåda sällsamma syner, och ditt hjärta talar förvända ting.

34Det är dig såsom låge du i havets djup, eller såsom svävade du uppe i en mast:

35»De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta, de stöta mig, men jag känner det icke. När skall jag då vakna upp, så att jag återigen får skaffa mig sådant?»

1Avundas icke onda människor, och hav ingen lust till att vara med dem.

2Ty på övervåld tänka deras hjärtan, och deras läppar tala olycka.

3Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt.

4Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt är.

5En vis man är stark, och en man med förstånd är väldig i kraft.

6Ja, med rådklokhet skall man föra krig, och där de rådvisa äro många, där går det väl.

7Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige, i porten kan han icke upplåta sin mun.

8Den som tänker ut onda anslag, honom må man kalla en ränksmidare.

9Ett oförnuftigt påfund är synden, och bespottaren är en styggelse för människor.

10Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.

11Rädda dem som släpas till döden, och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.

12Om du säger: »Se, vi visste det icke», så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det, och om ej han som har akt på din själ vet det. Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

13Ät honung, min son, ty det är gott, och självrunnen honung är söt för din mun.

14Lik sådan må du räkna visheten för din själ. Om du finner henne, så har du en framtid, och ditt hopp varder då icke om intet.

15Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning, öva intet våld mot hans vilostad.

16Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända olyckan.

17Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända,

18på det att HERREN ej må se det med misshag och flytta sin vrede ifrån honom.

19Harmas icke över de onda, avundas icke de ogudaktiga.

20Ty den som är ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

21Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän.

22Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet när deras år få en olycklig ände?

23Dessa ord äro ock av visa män. Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt.

24Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig», honom skola folk förbanna, honom skola folkslag önska ofärd.

25Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl, och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.

26En kyss på läpparna är det, när någon giver ett rätt svar.

27Fullborda ditt arbete på marken, gör allting redo åt dig på åkern; sedan må du bygga dig bo.

28Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak; icke vill du bedraga med dina läppar?

29Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»

30Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård.

31Och se, den var alldeles full av ogräs, dess mark var övertäckt av nässlor, och dess stenmur låg nedriven.

32Och jag betraktade det och aktade därpå, jag såg det och tog varning därav.

33Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila,

34så skall fattigdomen komma farande över dig, och armodet såsom en väpnad man.

1Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män hava gjort detta utdrag.

2Det är Guds ära att fördölja en sak, men konungars ära att utforska en sak.

3Himmelens höjd och jordens djup och konungars hjärtan kan ingen utrannsaka.

4Skaffa slagget bort ifrån silvret, så får guldsmeden fram en klenod därav.

5Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tjänst, så varder hans tron befäst genom rättfärdighet.

6Förhäv dig icke inför konungen, och träd icke fram på de stores plats.

7Ty det är bättre att man säger till dig: »Stig hitupp», än att man flyttar ned dig för någon förnämligare man, någon som dina ögon redan hava sett.

8Var icke för hastig att begynna en tvist; vad vill du eljest göra längre fram, om din vederpart kommer dig på skam?

9Utför din egen sak mot din vederpart, men uppenbara icke en annans hemlighet,

10på det att icke envar som hör det må lasta dig och ditt rykte bliva ont för beständigt.

11Gyllene äpplen i silverskålar äro ord som talas i rättan tid.

12Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld, så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.

13Såsom snöns svalka på en skördedag, så är en pålitlig budbärare för avsändaren; sin herres själ vederkvicker han.

14Såsom regnskyar och blåst, och likväl intet regn, så är en man som skryter med givmildhet, men icke håller ord.

15Genom tålamod varder en furste bevekt, och en mjuk tunga krossar ben.

16Om du finner honung, så ät icke mer än du tål, så att du ej bliver övermätt därav och får utspy den.

17Låt din fot icke för ofta komma i din väns hus, Så att han ej bliver mätt på dig och får motvilja mot dig.

18En stridshammare och ett svärd och en skarp pil är den som bär falskt vittnesbörd mot sin nästa.

19Såsom en gnagande tand och såsom ett skadedjurs fot är den trolöses tillförsikt på nödens dag.

20Såsom att taga av dig manteln på en vinterdag, och såsom syra på lutsalt, så är det att sjunga visor för ett sorgset hjärta.

21Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka;

22så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.

23Nordanvind föder regn och en tasslande tunga mulna ansikten.

24Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset gemensamt med en trätgirig kvinna.

25Såsom friskt vatten för den försmäktande, så är ett gott budskap ifrån fjärran land.

26Såsom en grumlad källa och en fördärvad brunn, så är en rättfärdig som vacklar inför den ogudaktige.

27Att äta för mycket honung är icke gott, och den som vinner ära får sin ära nagelfaren.

28Såsom en stad vars murar äro nedbrutna och borta, så är en man som icke kan styra sitt sinne.

1Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

2Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

3Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

4Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

5Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

6Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

7Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

8Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

9Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

10En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

11Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

12Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

13Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

14Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

15Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

16Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

17Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

18Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,

19är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

20När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

21Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

22Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

23Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

24En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.

25Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

26Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

27Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

28En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.

1Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.

2Må en annan berömma dig, och icke din egen mun, främmande, och icke dina egna läppar.

3Sten är tung, och sand är svår att bära, men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.

4Vrede är en grym sak och harm en störtflod, men vem kan bestå mot svartsjuka?

5Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek som hålles fördold.

6Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd.

7Den mätte trampar honung under fötterna, men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

8Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

9Salvor och rökelse göra hjärtat glatt, ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

10Din vän och din faders vän må du icke låta fara, gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig; bättre är en granne som står dig nära än broder som står dig fjärran.

11Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.

12Den kloke ser faran och söker skydd; de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

13Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

14Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen, honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

15Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.

16Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden, och hala oljan möter hans högra hand.

17Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.

18Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

19Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

20Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; så bliva ej heller människans ögon mätta.

21Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.

22Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

23Se väl till dina får, och hav akt på dina hjordar.

24Ty rikedom varar icke evinnerligen; består ens en krona från släkte till släkte?

25När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann, och när foder samlas in på bergen,

26då äger du lamm till att bereda dig kläder och bockar till att köpa dig åker;

27då giva dig getterna mjölk nog, till föda åt dig själv och ditt hus och till underhåll åt dina tjänarinnor.

1De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem; men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.

2För sin överträdelses skull får ett land många herrar; men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.

3En usel herre, som förtrycker de arma, är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

4De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

5Onda människor förstå icke vad rätt är, men de som söka HERREN, de förstå allt.

6Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vrånghet går dubbla vägar.

7Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt; men den som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

8De som förökar sitt gods genom ocker och räntor, han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

9Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.

10Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

11En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

12När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

13Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

14Säll är den människa som ständigt tager sig till vara; men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

15Lik ett rytande lejon och en glupande björn är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

16Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld, att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

17En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

18Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst; men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

19Den som brukar sin åker får bröd till fyllest; men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

20En redlig man får mycken välsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

21Att hava anseende till personen är icke tillbörligt; men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

22Den missunnsamme ävlas efter ägodelar och förstår icke att brist skall komma över honom.

23Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest, mer än den som gör sin tunga hal.

24Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

25Den som är lysten efter vinning uppväcker träta; men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

26Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

27Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

28När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna; men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

1Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

2När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

3Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

4Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

5Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

6En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

7Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

8Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

9När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

10De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

11Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

12Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

13Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

14Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

15Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

16Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

17Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

18Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

19Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

20Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

21Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

22En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

23En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

24Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

25Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

26Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

27En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

1Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen till Itiel -- till Itiel och Ukal.

2Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd;

3vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige.

4Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son -- du vet ju det?

5Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom.

6Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.

7Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke, intill min död:

8Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer.

9Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig, att jag sporde: »Vem är HERREN?» eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på min Guds namn.

10Förtala icke en tjänare inför hans herre; han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

11Ett släkte där man förbannar sin fader, och där man icke välsignar sin moder;

12ett släkte som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet;

13ett släkte -- huru stolta äro icke dess ögon, och huru fulla av högmod äro icke dess blickar!

14ett släkte vars tänder äro svärd, och vars kindtänder äro knivar, så att de äta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur människornas krets!

15Blodigeln har två döttrar: »Giv hit, giv hit.» Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»:

16dödsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

17Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

18Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:

19örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.

20Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

21Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda:

22under en träl, när han bliver konung, och en dåre, när han får äta sig mätt,

23under en försmådd kvinna, när hon får man och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

24Fyra finnas, som äro små på jorden, och likväl är stor vishet dem beskärd:

25myrorna äro ett svagt folk, men de bereda om sommaren sin föda;

26klippdassarna äro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus;

27gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut;

28gecko-ödlan kan gripas med händerna, dock bor hon i konungapalatser.

29Tre finnas, som skrida ståtligt fram, ja, fyra, som hava en ståtlig gång:

30lejonet, hjälten bland djuren, som ej viker tillbaka för någon,

31en stridsrustad häst och en bock och en konung i spetsen för sin här.

32Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen.

33Ty såsom ost pressas ut ur mjölk, och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede.

1Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.

10En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29»Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.