Tampereen Paikallisseurakunnan sivusto

1I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.

2Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;

3och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra par oxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Så var denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.

4Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud, den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; de sände då och inbjödo sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem.

5När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Job efter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han då ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhända hava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt om Gud». Så gjorde Job för var gång.

6Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.

7Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»

8Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»

9Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Job fruktar Gud?

10Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet.

11Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»

12HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.

13När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus,

14Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen, och åsninnorna betade därbredvid;

15då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

16Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föll ifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

17Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

18Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade: Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldste broderns hus;

19då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»

20Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad

21och sade: »Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit; HERREN gav, och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!»

22Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud.

1Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN.

2Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»

3Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»

4Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.

5Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»

6HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.»

7Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.

8Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

9Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»

10Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?» Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.

11Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.

12Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden.

13Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter, utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de sågo att hans plåga var mycket stor.

1Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2Job tog till orda och sade:

3Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

1Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?

2Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

3Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.

4Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.

5Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

6Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;

7nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

8Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,

9åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,

10åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,

11när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

12Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;

13han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:

14mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

15Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.

16Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

17Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.

18Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.

19Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

20I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

21När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

22Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;

23ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.

24Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

25Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.

26I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

27Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

1Då tog Job till orda och sade:

2Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

1En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

10Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

1Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

3Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

4Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,

5så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,

6då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

7och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

8Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt

9-- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;

10men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

11»Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

12Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

13Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.

14Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.

15Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

16Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;

17kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

18Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

19Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

20Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.

21Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.

22De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

1Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?

3Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?

4Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

5Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,

6om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

7Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?

8Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?

9Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.

10När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?

11Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.

12Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.

13Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,

14om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,

15ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.

16Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.

17Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.

18Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

19Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.

20Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!

3Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?

4Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

5Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.

6Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.

7Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;

8eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.

9Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?

10I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

11Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?

12Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.

13Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.

14Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

15Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

16Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

17Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.

18Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

19Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.

20Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.

21Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

22Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.

23Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

24Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.

25De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

1Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

2Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

3Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

4Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

5Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

6Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

7Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

8Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

9Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

10Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

11Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

12Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

13Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

14Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

15Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

16Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

17Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

18Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

19Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.

20Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

21din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

22Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

23Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

24Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

25Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

26Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

27du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

28Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

1Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

2Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

4Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

5Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

6Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

7Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

10Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

12Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

14till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

15Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

16Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

1Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.

3Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?

4Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

5Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.

6Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.

7Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

8Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;

9snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;

10garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

11Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.

12Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.

13Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

14Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.

15I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

16Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.

17Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.

18Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.

19Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

20Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.

21Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

1Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

8Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

3Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

4Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

5Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

6Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

7Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

8De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

9Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

10När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

11Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

12De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

13De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

14Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

15Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

16Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

17Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

18De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

19»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

20Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

21Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

22»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

23Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

24hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

25Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

26Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

27Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

28I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

29Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

30att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

31Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

32Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

33Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

34Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?

3Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

4Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms?

5Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände?

6Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder.

7Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.

8För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri,

9men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.

10Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck.

11ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.

12I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;

13därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?

14Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»

15Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram,

16de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort,

17de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?

18Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

19De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem:

20»Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»

21Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till.

22Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.

23Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.

24Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,

25så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.

26Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.

27När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria.

28Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar.

29Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.

30Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

1Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

2Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

3de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

4Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

5Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

6På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

7Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

8Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

9Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

10Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

11Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

12Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

13Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

14Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

15Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

16När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

17Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

18»Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

19Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

20Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

21Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

22Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

23han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

24När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

25Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

1Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.

3Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus?

4Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren?

5Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;

6huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!

1Därefter tog Job till orda och sade:

2Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

3Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

4Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

6Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

7Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

8Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

9Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

10En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

11Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

12Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

13Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

14Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

1Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

1Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

2järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

3Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

4Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

5Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

6Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

7Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

8den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

9Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

10In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

11Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

12Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

13Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

14Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

15Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

16Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

17Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

18Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

19Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

20Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

21Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

22avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

23Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

24Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

25När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

26när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

27då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

1Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

1Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

2Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

3Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

4Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

5Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

6Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

8Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

10Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

11Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

12en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

13Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

14Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

15Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

17Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

18Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

19Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

20Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

22Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

23Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

25Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

26Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

27att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

28Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

30Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

32Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

34av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

36Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

37Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

39Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

40Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

1De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job

4Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

1Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9»Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

1Och Elihu tog till orda och sade:

2Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

3Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

4Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

5Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

6Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

7Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

8han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

9Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

10Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

11Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

12Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

13Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

14Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

15då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

16Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

17Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

18Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

19Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

20I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

21Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

22Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

23Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

24Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

25Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

26Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

27eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

28De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

29Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

30när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

31Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

32Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

33Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

34Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

35»Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

36Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

37Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

1Och Elihu tog till orda och sade:

2Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud,

3du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd?

4Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

5Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig.

6Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?

7Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand?

8Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

9Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;

10men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,

11han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?»

12Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

13Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt;

14allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

15Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod?

16Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

1Vidare sade Elihu:

2Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

1Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

1Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

2Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?

3Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

4Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.

5Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?

6Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,

7medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?

8Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,

9när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,

10när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,

11och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?

12Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,

13där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?

14Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;

15då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

16Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?

17Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?

18Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.

19Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,

20så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?

21Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!

22Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem

23-- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?

24Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?

25Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,

26till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,

27till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

28Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?

29Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?

30Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.

31Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?

32Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?

33Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?

34Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?

35Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

36Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?

37Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,

38medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?

1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Så svarade nu HERREN Job och sade: Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud! Job svarade HERREN och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

1Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade: 2; Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

3Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?

4Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han?

5Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet.

6Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är.

7Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället.

8Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret.

9Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.

10Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe.

11Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler.

12Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.

13Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn.

14Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära.

15Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek.

16Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass.

17Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring.

18Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.

19Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?

20Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

21Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

22Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

23Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

24Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

1Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

2Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

3Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

4Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

5Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

6Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

7Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

8Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

9När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

10Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

11Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

12Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

13På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

14Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

15Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

16När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

17Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

18Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

19Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

20ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

21På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

22Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

23Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

24Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

25På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

1Job svarade HERREN och sade:

2Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

3Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

4Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

5Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

6Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

7Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

8Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

9Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

10Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

11Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

12Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

13Och han fick sju söner och tre döttrar.

14Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

15Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

16Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

17Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.