Tampereen Paikallisseurakunnan sivusto

1Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:

2Ruben, Simeon, Levi och Juda,

3Isaskar, Sebulon och Benjamin,

4Dan och Naftali, Gad och Aser.

5Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten.

6Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.

7Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

8Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef.

9Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.

10Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.»

11Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.

12Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn.

13Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten

14och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

15Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,

16han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.»

17Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

18Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»

19Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.»

20Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt.

21Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras.

22Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

1Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.

2Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.

3Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.

4Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.

5Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.

6Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»

7Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»

8Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.

9Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.

10När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp honom».

11På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder.

12då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.

13Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt: »Skall du slå din landsman?»

14Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»

15Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land; där satte han sig vid en brunn.

16Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får.

17Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får.

18När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför kommen I så snart hem i dag?»

19De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»

20Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss».

21Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru.

22Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».

23Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud.

24Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.

25Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

1Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb.

2Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att busken dock icke blev förtärd.

3Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara synen och se varför busken icke brinner upp.»

4När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är jag.»

5Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.»

6Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han fruktade för att se på Gud.

7Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag vet vad de måste lida.

8Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer, hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.

9Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,

10därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»

11Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»

12Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»

13Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»

14Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'

15Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till släkte.

16Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till eder och har sett det som vederfares eder Egypten;

17därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som flyter av mjölk och honung.'

18Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud.'

19Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder att gå, icke ens när han får känna min starka hand.

20Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.

21Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma händer;

22utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld, så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»

1Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för dig'?»

2Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»

3Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose flydde för honom.

4Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han förvandlades åter till en stav i hans hand.

5Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

6Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.

7Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.

8Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.

9Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas till blod på torra landet.»

10Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.

11HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke jag, HERREN?

12Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall tala.»

13Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill.»

14Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se dig, skall han glädjas i sitt hjärta.

15Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder vad I skolen göra.

16Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.

17Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall göra dina tecken.»

18Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten, för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»

19Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»

20Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i sin hand.

21Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans hjärta, så att han icke släpper folket.

22Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son,

23och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son.

24Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom.

25Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en blodsbrudgum.»

26Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.»

27Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste honom.

28Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att göra.

29Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels barns äldste.

30Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han gjorde tecknen inför folkets ögon.

31Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig ned och tillbådo.

1Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen.»

2Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill ej heller släppa Israel.»

3Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»

4Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra dagsverken.

5Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras dagsverken!»

6Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen över folket och sade:

7»I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.

8Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'

9Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»

10Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder halm.

11Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men i edert arbete skall intet avdrag göras.»

12Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att bruka det såsom halm.

13Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»

14Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem: »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»

15Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?

16Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»

17Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I: 'Låt oss gå och offra åt HERREN.'

18Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

19Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.

20Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som stodo där för att möta dem;

21och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.

22Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?

23Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.

1Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem, ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt land.»

2Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.

3För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av dem.

4Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.

5Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.

6Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm och genom stora straffdomar.

7Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut från trälarbetet hos egyptierna.

8Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva eder till besittning. Jag är HERREN.'»

9Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

10Därefter talade HERREN till Mose och sade:

11»Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut ur sitt land.»

12Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har oomskurna läppar?»

13Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels barn skulle föras ut ur Egyptens land.

14Dessa voro huvudmännen för deras familjer. Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.

15Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.

16Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd: Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år gammal.

17Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.

18Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat blev ett hundra trettiotre år gammal.

19Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas släkter, efter deras ättföljd.

20Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra trettiosju år gammal.

21Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.

22Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.

23Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

24Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro koraiternas släkter.

25Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru, och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för leviternas familjer, efter deras släkter.

26Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.

27Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig med Mose och Aron,

28Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,

29talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao, konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»

30Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru skulle då Farao vilja höra på mig?»

1Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.

2Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land.

3Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Egyptens land.

4Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.

5Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

6Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit dem.

7Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de talade med Farao.

8Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

9»När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»

10Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm.

11Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina hemliga konster:

12de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men Arons stav uppslukade deras stavar.

13Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

14Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet, han vill icke släppa folket.

15Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en orm.

16Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat höra.

17Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.

18Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten ifrån floden.'»

19Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i träkärl och i stenkärl.»

20Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.

21Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var över hela Egyptens land.

22Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

23Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.

24Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke dricka.

25Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit Nilfloden.

1Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

2Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela ditt land med paddor.

3Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i dina bakugnar och baktråg.

4Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola paddorna stiga upp.»

5Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så paddor stiga upp över Egyptens land.»

6Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor stego upp och övertäckte Egyptens land.

7Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och läto paddor stiga upp över Egyptens land.

8Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»

9Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus, så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.

10Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår Gud.

11Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i Nilfloden.»

12Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över Farao.

13Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.

14Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och landet uppfylldes av stank.

15Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

16Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela Egyptens land.»

17Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.

18Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på människor och boskap.

19Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

20Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla guds tjänst åt mig.

21Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja, själva marken på vilken de stå.

22Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen, där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.

23Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»

24Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat av flugsvärmarna.

25Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och offren åt eder Gud här i landet.»

26Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.

27Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, såsom han befaller oss.»

28Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt bort. Bedjen för mig.

29Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.

30Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.

31Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så att icke en enda fluga blev kvar.

32Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke folket.

1Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

2Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,

3se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur och får.

4Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra Israels barn skall dö.»

5Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra så i landet.»

6Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;

7när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var tillslutet, och han släppte icke folket

8Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp mot himmelen, inför Faraos ögon,

9så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och boskap i hela Egyptens land.»

10Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader, som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.

11Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra egyptier.

12Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

13Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

14Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma att ingen är såsom jag på hela jorden.

15Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;

16men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.

17Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke släpper dem,

18se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.

19Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola träffas av haglet och bliva dödade.»

20Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;

21men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och sin boskap bliva kvar ute på marken.

22Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»

23Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN hagel komma över Egyptens land.

24Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela Egyptens land från den tid det blev befolkat.

25Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla markens örter och slog sönder alla markens träd.

26Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det icke.

27Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.

28Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva kvar längre.»

29Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är HERRENS.

30Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för HERREN Gud.»

31Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och linet stod i knopp;

32men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.

33Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet strömmade icke mer ned på jorden.

34Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta, han själv såväl som hans tjänare.

35Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

1Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem,

2och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna, och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att jag är HERREN.»

3Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

4Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon låta gräshoppor komma över ditt land.

5Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som växa på marken.

6Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och gick ut ifrån Farao.

7Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver fördärvat?»

8Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»

9Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid skola vi hålla.»

10Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I haven ont i sinnet!

11Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

12Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land, så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»

13Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med sig.

14Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma.

15De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.

16Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.

17Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN, eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»

18Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.

19Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens hela område.

20Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn.

21Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.»

22Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar.

23Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de bodde.

24Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»

25Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.

26Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»

27Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville släppa dem.

28Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»

29Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.»

1Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när han släpper eder.

2Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och guld.»

3Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos tjänare och hos folket.

4Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå fram genom Egypten.

5Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så ock allt förstfött ibland boskapen.

6Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land, sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall höras.

7Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.

8Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort ifrån Farao i vredesmod.

9Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»

10Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn ut ur sitt land.

1Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

2Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall hos eder vara den första av årets månader.

3Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart hushåll får ett lamm.

4Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst antal, i mån av vad var och en äter.

5Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av fåren eller av getterna skolen I taga det.

6Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad; då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det vid aftontiden.

7Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.

8Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.

9I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.

10Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i eld.

11Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS Påsk.

12Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.

13Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.

14Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte.

15I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel.

16På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.

17Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse.

18I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.

19I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad han är främling eller inföding i landet.

20Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta osyrat bröd.

21Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet.

22Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin hus dörr intill morgonen.

23Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att komma i i edra hus och hemsöka eder.

24Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid.

25Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.

26När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?',

27skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och tillbad.

28Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

29Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen.

30Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet hus fanns, där icke någon död låg.

31Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.

32Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad, och välsignen därvid mig.»

33Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»

34Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och buro dem på sina axlar.

35Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock kläder.

36Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från egyptierna.

37Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot, vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn.

38En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.

39Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat tillreda någon reskost åt sig.

40Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år.

41Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.

42En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för alla Israels barn, släkte efter släkte.

43Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;

44men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha omskurit honom.

45En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.

46I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.

47Israels hela menighet skall iakttaga detta.

48Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.

49En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.»

50Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

51Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.

1Och HERREN talade till Mose och sade:

2»Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör det.

3Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat ätas.

4På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.

5Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas, amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:

6I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall hållas en HERRENS högtid.

7Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos dig, i hela ditt land.

8Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag drog ut ur Egypten.'

9Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten.

10Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.

11Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,

12då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.

13Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du lösa.

14Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?', skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten, ur träldomshuset;

15ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött bland mina söner löser jag.'

16Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten.»

17När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste; ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten;

18därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

19Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben härifrån med eder.»

20Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte.

21Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt.

22Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej heller eldstoden om natten.

1Och HERREN talade till Mose och sade:

2»Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.

3Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet och blivit instängda i öknen.

4Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.

5Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket, och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel, så att de nu icke mer skola tjäna oss!»

6Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;

7han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.

8Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta, så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med upplyft hand.

9Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.

10När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.

11Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!

12Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»

13Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.

14HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»

15Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de draga vidare.

16Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på torr mark.

17Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare.

18Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»

19Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem.

20Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.

21Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.

22Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.

23Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.

24Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här;

25och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»

26Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.»

27Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.

28Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en enda av dem kom undan.

29Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.

30Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.

31Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och på hans tjänare Mose.

1Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära; de sade: »Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.

2HERREN är min starkhet och min lovsång, Och han blev mig till frälsning. Han är min Gud, jag vill ära honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.

3HERREN är en stridsman, 'HERREN' är hans namn.

4Faraos vagnar och härsmakt kastade han i havet, hans utvalda kämpar dränktes i Röda havet.

5De övertäcktes av vattenmassor, sjönko i djupet såsom stenar.

6Din högra hand, HERRE, du härlige och starke, din högra hand, HERRE, krossar fienden.

7Genom din stora höghet slår du ned dina motståndare; du släpper lös din förgrymmelse, den förtär dem såsom strå.

8För en fnysning av din näsa uppdämdes vattnen, böljorna reste sig och samlades hög, vattenmassorna stelnade i havets djup.

9Fienden sade: 'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem, jag vill utskifta byte, släcka min hämnd på dem; jag vill draga ut mitt svärd, min hand skall förgöra dem.'

10Du andades på dem, då övertäckte dem havet; de sjönko såsom bly i de väldiga vattnen.

11Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem är dig lik, du härlige och helige, du fruktansvärde och högtlovade, du som gör under?

12Du räckte ut din högra hand, då uppslukades de av jorden.

13Men du ledde med din nåd det folk du hade förlossat, du förde dem med din makt till din heliga boning.

14Folken hörde det och måste då darra, av ångest grepos Filisteens inbyggare.

15Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest.

16Ja, över dem faller förskräckelse och fruktan; för din arms väldighet stå de såsom förstenade, medan ditt folk tågar fram, o HERRE medan det tågar fram, det folk du har förvärvat.

17Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.

18HERREN är konung alltid och evinnerligen!»

19Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet.

20Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.

21Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»

22Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.

23Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.

24Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»

25Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov.

26Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»

27Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.

1Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.

2Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i öknen;

3Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta hela denna hop dö av hunger.»

4Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se om de vilja vandra efter min lag eller icke.

5Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem, skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»

6Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens land,

7och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot oss?»

8Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

9Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»

10När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i molnskyn.

11Och HERREN talade till Mose och sade:

12»Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg: Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN, eder Gud.»

13Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.

14Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt rimfrost.

15När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad är det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem: »Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.

16Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i sitt tält.»

17Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre mindre.

18Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat, som han behövde till mat.

19Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till i morgon.

20Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.

21Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

22På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla och omtalade detta för Mose.

23Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»

24Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom mask däri.

25Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i dag skolen I intet finna på marken.

26I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat; då skall intet vara att finna.»

27Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att samla, men de funno intet.

28Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga och icke hålla mina bud och lagar?

29Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»

30Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

31Och Israels barn kallade det manna. Och det liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla med honung.

32Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens land.

33Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra efterkommande.»

34Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde det framför vittnesbördet till att förvaras.

35Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av Kanaans land. --

36En gomer är tiondedelen av en efa.

1Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet vatten att dricka.

2Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför fresten I HERREN?»

3Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av törst?»

4Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»

5HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du slog Nilfloden, och begiv dig åstad.

6Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

7Och han gav stället namnet Massa och Meriba, därför att Israels barn hade tvistat och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»

8Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.

9Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden, med Guds stav i min hand.»

10Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på höjden.

11Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han lät sin hand sjunka, rådde Amalek.

12Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till dess solen gick ned.

13Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

14Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen.»

15Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.

16Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till släkte.»

1Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN hade fört Israel ut ur Egypten.

2Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru, som denne förut hade sänt hem,

3så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet Gersom, »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som icke är mitt»,

4och den andre namnet Elieser, »ty», sade han, »min faders Gud blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd». --

5Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger vid Guds berg,

6lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.»

7Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i tältet.

8Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN hade räddat dem.

9Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.

10Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat folket undan egyptiernas hand!

11Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»

12Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

13Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.

14Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»

15Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att fråga Gud.

16De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»

17Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på det rätta sättet.

18Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade; ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam bestyra detta.

19Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och framlägga deras ärenden inför Gud.

20Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den väg de skola vandra och vad de skola göra.

21Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud, pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.

22Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före, må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att de bära den med dig.

23Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

24Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad denne hade sagt.

25Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.

26Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva avdöma.

27Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig till sitt land igen.

1På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.

2Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.

3Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn:

4'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.

5Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;

6Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.' Detta är vad du skall tala till Israels barn.

7När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.

8Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med folkets svar.

9Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig, och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar till HERREN.

10Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag och i morgon, och I åt dem två sina kläder.

11Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.

12Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga: 'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas med döden;

13men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de stiga upp på berget.»

14Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket, och de tvådde sina kläder.

15Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon; ingen komme vid en kvinna.»

16På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.

17Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de ställde sig nedanför berget.

18Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen.

19Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade, och Gud svarade honom med hög röst.

20Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.

21Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem falla.

22Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»

23Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det.»

24Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må låta dem drabbas av fördärv.»

25Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

1Och Gud talade alla dessa ord och sade:

2Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.

3Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

4Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.

5Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig,

6men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

7Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

8Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.

9Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;

10men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar.

11Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.

12Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

13Du skall icke dräpa.

14Du skall icke begå äktenskapsbrott.

15Du skall icke stjäla.

16Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

17Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

18Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd.

19Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»

20Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden.»

21Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick närmare till töcknet i vilket Gud var.

22Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I haven själva förnummit att jag har talat till eder från himmelen.

23I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller guld skolen I icke göra åt eder.

24Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

25Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din mejsel, så oskärar du den.

26Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det att icke din blygd må blottas därinvid.

1Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:

2Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han givas fri, utan lösen.

3Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han gift, så skall hans hustru givas fri med honom.

4Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.

5Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina barn så kära, att jag icke vill givas fri»,

6då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.

7Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke givas fri såsom trälarna givas fria.

8Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så har handlat trolöst mot henne.

9Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne han henne döttrars rätt.

10Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.

11Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

12Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med döden.

13Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly.

14Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list, så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han måste dö.

15Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.

16Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne, eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.

17Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han skall straffas med döden.

18Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men bliver sängliggande,

19dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff; allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och besörje sjukvård åt honom.

20Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.

21Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke straffas, ty det var hans egna penningar.

22Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom och betale efter skiljedomares prövning.

23Men om olycka sker, skall liv givas för liv,

24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,

25brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.

26Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.

27Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för tanden.

28Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri ifrån straff.

29Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans ägare skall ock dödas.

30Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen för sitt liv så mycket som ålägges honom.

31Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen, så skall med denne förfaras efter samma lag.

32Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen skall stenas.

33Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller däri,

34så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets ägare, men den döda kroppen skall vara hans.

35Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och därjämte dela den döda kroppen.

36Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

1Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och fyra får för fåret.

2Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så vilar ingen blodskuld på dråparen.

3Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.

4Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får, påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.

5Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa från sin vingård.

6Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.

7Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han ertappas, giva dubbel ersättning.

8Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på sin nästas tillhörighet.

9Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.

10Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,

11Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver icke giva någon ersättning.

12Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han ersätta ägaren därför.

13Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.

14Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall han giva full ersättning.

15Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.

16Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till hustru.

17Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en jungfru.

18En trollkvinna skall du icke låta leva.

19Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med döden.

20Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall givas till spillo.

21En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land.

22Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.

23Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när de ropa till mig;

24och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn faderlösa.

25Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke pålägga honom någon ränta.

26Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva den tillbaka åt honom, innan solen går ned;

27den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin kropp. Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är barmhärtig.

28Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du icke uttala förbannelser.

29Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland dina söner skall du giva åt mig.

30På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på åttonde dagen skall du giva dem åt mig.

31Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna skolen I kasta det.

1Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt vittne.

2Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.

3Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.

4Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.

5Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan.

6Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du har hos dig.

7Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt någon som är skyldig.

8Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och förvrida de rättfärdigas sak.

9En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens land.

10I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;

11men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra med din vingård och med din olivplantering.

12Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.

13I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de skola icke höras i din mun.

14Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.

15Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.

16Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av ditt arbete från marken.

17Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Herres, ansikte.

18Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar över natten till morgonen.

19Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till HERRENS, din Guds, hus. Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.

20Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.

21Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra överträdelser, ty mitt namn är i honom.

22Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.

23Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och jebuséernas land, och jag skall utrota dem.

24Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta sönder deras stoder.

25Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända från dig.

26I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.

27Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig.

28Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.

29Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka sig till din skada;

30utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.

31Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att de fly för dig.

32Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.

33De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.

1Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I skolen tillbedja på avstånd.

2Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»

3Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»

4Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.

5Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt HERREN.

6Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.

7Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.

8Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se, detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med eder, i enlighet med alla dessa ord.»

9Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel stego ditupp.

10Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.

11Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.

12Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»

13Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp på Guds berg.

14Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att vi komma tillbaka till eder. Se, Aron och Hur äro hos eder; den som har något att andraga, han må vända sig till dem.»

15Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.

16Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn.

17Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom en förtärande eld, på toppen av berget.

18Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

1Och HERREN talade till Mose och sade:

2Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig.

3Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld, silver och koppar

4mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,

5rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,

6olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen,

7äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden.

8Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem.

9Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig.

10De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.

11Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt omkring.

12Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra sidan.

13Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med guld.

14Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av arken, så att man med dem kan bära arken.

15Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke dragas ut ur dem.

16Och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.

17Och du skall göra en nådastol av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred.

18Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.

19Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.

20Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola keruberna vända sina ansikten.

21Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.

22Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva Israels barn.

23Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt.

24Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en rand av guld därpå runt omkring

25Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd, och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.

26Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.

27Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in i dem, så att man kan bära bordet.

28Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med guld, och med dem skall bordet bäras.

29Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra dem.

30Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför mitt ansikte.

31Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör; kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med den.

32Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan.

33På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex arma som utgå från ljusstaken.

34Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande mandelblommor, med sina kulor och blommor.

35En kula skall sättas under del första armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från ljusstaken.

36Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den, alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.

37Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.

38Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.

39Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa tillbehör.

40Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget.

1Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra dem, med keruber på, i konstvävnad.

2Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna skola hava samma mått.

3Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.

4Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade stycket.

5Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så att öglorna svara emot varandra.

6Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör ett helt.

7Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.

8Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de elva våderna skola hava samma mått.

9Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke, och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke, och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av tältet.

10Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.

11Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.

12Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på baksidan av tabernaklet.

13Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för att övertäcka det.

14Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta.

15Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de skola ställas upprätt.

16Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde vara.

17Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.

18Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan, söderut.

19Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två tappar.

20Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan, sätta tjugu bräder,

21med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart bräde.

22Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex bräder.

23Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;

24och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda hörnen.

25Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart bräde.

26Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som äro på tabernaklets ena sida

27och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets baksida, västerut.

28Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna, skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.

29Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och tvärstängerna skall du överdraga med guld.

30Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom det har blivit dig visat på berget.

31Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber på.

32Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på fyra fotstycken av silver.

33Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och det allraheligaste.

34Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det allraheligaste.

35Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså ställa på norra sidan.

36Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn.

37Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld, och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.

1Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett -- så att altaret bildar en liksidig fyrkant -- och tre alnar högt.

2Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall överdraga det med koppar.

3Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dess tillbehör skall du göra av koppar.

4Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.

5Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så att nätet räcker upp till mitten av altaret.

6Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ, och överdraga dem med koppar.

7Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna sitta på altarets båda sidor, när man bär det.

8Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig visat på berget, så skall det göras.

9Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;

10Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av silver.

11Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av silver.

12Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas fotstycken tio.

13Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio alnar

14Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav, med tre stolpar på tre fotstycken;

15likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa med tre stolpar på tre fotstycken.

16Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.

17Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken skola vara av koppar.

18Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.

19Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.

20Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.

21I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels barn.

1Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.

2Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och prydnad.

3Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron, för att har må helgas till att bliva präst åt mig.

4Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod, kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må bliva präst åt mig.

5Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.

6Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.

7Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola fästas ihop, så att den hållen hopfäst.

8Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den, skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn.

9Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels söners namn,

10sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den andra stenen, efter ättföljd.

11Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av guld skall du omgiva dessa.

12Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att bringa dem i åminnelse.

13Och du skall göra flätverk av guld,

14så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda kedjorna vid flätverken.

15En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.

16Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska, ett kvarter lång och ett kvarter bred.

17Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;

18i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;

19i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;

20i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.

21Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna, inristat på samma sätt som man graverar signetringar.

22Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom man gör snodder, av rent guld.

23Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.

24Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i bröstsköldens hörn.

25Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess framsida.

26Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd inåt mot efoden.

27Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den fästes ihop, ovanför efodens skärp.

28Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna från efoden.

29Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.

30Och du skall lägga urim och tummim in i domsskölden, så att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta inför HERRENS ansikte beständigt.

31Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;

32och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.

33Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen, och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:

34en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.

35Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och när han går ut -- detta på det att han icke må dö.

36Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»

37Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den sitta.

38Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram, när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS ansikte.

39Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i brokig vävnad.

40Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans söner jämte honom;

41och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och helga dem till att bliva präster åt mig.

42Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.

43Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.

1Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till att bliva präster åt mig: Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,

2och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du baka dem.

3Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två vädurarna.

4Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.

5Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa ihop alltsammans på honom med efodens skärp.

6Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det heliga diademet på huvudbindeln.

7Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och smörja honom.

8Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

9Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och hans söner.

10Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.

11Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.

12Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten av altaret.

13Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem, och förbränna det på altaret.

14Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.

15Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.

16Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på altaret runt omkring;

17men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och huvudet.

18Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN är det.

19Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.

20Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga blodet skall det stänka på altaret runt omkring.

21Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners kläder.

22Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är handfyllningsväduren.

23Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.

24Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.

25Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.

26Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall vara din del.

27Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.

28Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt HERREN.

29Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.

30I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet för att göra tjänst i helgedomen.

31Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en helig plats.

32Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola äta detta,

33det som har använts till att bringa försoning vid deras handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty det är heligt.

34Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.

35Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.

36Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det; och du skall smörja det för att helga det.

37I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det. Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret bliver helig.

38Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm för var dag beständigt.

39Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet skall du offra vid aftontiden,

40och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom drickoffer en fjärdedels hin vin.

41Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det, till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.

42Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala med dig.

43Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet skall bliva helgat av min härlighet.

44Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.

45Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.

46Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland dem. Jag är HERREN, deras Gud.

1Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av akacieträ skall du göra det.

2Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke därmed.

3Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av guld därpå runt omkring.

4Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.

5Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med guld.

6Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.

7Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon, när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;

8och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.

9I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen utgjuta därpå.

10Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn; med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt för HERREN.

11Och HERREN talade till Mose och sade:

12När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba dem vid mönstringen.

13Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt HERREN,

14Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom offergärd åt HERREN.

15Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa försoning för eder.

16Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske, för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte, och för att försoning må bringas för eder.

17Och HERREN talade till Mose och sade:

18Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet och altaret och gjuta vatten däri.

19Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med vatten därur.

20När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten, på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.

21De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.

22Och HERREN talade till Mose och sade:

23Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus av finaste slag,

24därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt, och en hin olivolja.

25Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig smörjelseolja.

26Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark,

27bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör, rökelsealtaret,

28brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet med dess fotställning.

29Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en som sedan kommer vid dem bliver helig.

30Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem till att bliva präster åt mig.

31Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.

32På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig skall den vara för eder.

33Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.

34Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor, stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent rökelseharts, lika mycket av vart slag,

35och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad, ren, helig.

36Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig för dig. Höghelig skall den vara för eder.

37Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.

38Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas ur sin släkt.

1Och HERREN talade till Mose och sade:

2Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;

3och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,

4till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver och koppar,

5till att snida stenar för infattning och till att snida i trä, korteligen, till att utföra alla slags arbeten.

6Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har bjudit dig:

7uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla uppenbarelsetältets tillbehör,

8bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess tillbehör, rökelsealtaret,

9brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,

10de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så och hans söners prästkläder,

11äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag har bjudit dig.

12Och HERREN talade till Mose och sade:

13Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla, ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar eder.

14Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.

15Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat, en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden.

16Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte efter släkte, såsom ett evigt förbund.

17Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn; ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.

18När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger.

1Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.»

2Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.

3Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron;

4och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

5När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»

6Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

7Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är.

8De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

9Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk.

10Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.»

11Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land?

12Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk.

13Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.'»

14Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.

16Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

17När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: »Krigsrop höres i lägret.»

18Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»

19När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget.

20Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka.

21Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?»

22Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont.

23De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.'

24Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.»

25Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,

26ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till honom alla Levi barn.

27Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.

28Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män.

29Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.»

30Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.»

31Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.

32Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.»

33Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.

34Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.»

35Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

1Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'

2Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna, amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

3för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»

4När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen tog sina smycken på sig.

5Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig, skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill jag se till, vad jag skall göra med dig.»

6Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

7Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.

8Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.

9Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.

10Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.

11Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade icke tältet.

12Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon.'

13Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»

14Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»

15Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss alls icke draga upp härifrån.

16Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk på jorden?»

17HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra; ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn.»

18Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»

19Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.

20Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.»

21Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan.

22När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi.

23Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

1Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor, likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.

2Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,

3men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot detta berg.»

4Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.

5Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära intill honom och åkallade HERRENS namn.

6Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade: »HERREN! HERREN! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet,

7som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»

8Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad

9och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till din arvedel.»

10Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i något land eller bland något folk. Och hela det folk som du tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag skall göra med dig.

11Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna.

12Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland eder.

13Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror.

14Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter Nitälskare; en nitälskande Gud är han.

15Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras offer;

16du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.

17Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.

18Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.

19Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av fäkreaturen som av småboskapen.

20Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.

21Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall du hålla vilodag.

22Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till ända.

23Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.

24Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

25Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över natten till morgonen.

26Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till HERRENS, din Guds, hus. Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»

27Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.»

28Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden.

29När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade talat med honom.

30Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy strålade, fruktade de för att komma honom nära.

31Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.

32Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai berg.

33Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett täckelse för sitt ansikte.

34Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels barn det som hade blivit honom bjudet.

35Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade, och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

1Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:

2Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör något arbete skall dödas.

3I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären bosatta.

4Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:

5Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt HERREN: guld, silver och koppar,

6mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,

7rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,

8olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den välluktande rökelsen,

9äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden.

10Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga allt vad HERREN har bjudit:

11tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,

12arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall hänga framför den,

13bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,

14ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till ljusstaken,

15rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,

16brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,

17omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården,

18tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,

19äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners prästkläder.»

20Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.

21Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.

22De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde offra åt HERREN någon gåva av guld.

23Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött, rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.

24Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar fram det.

25Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;

26och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade lärt konsten spunno gethår.

27Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för efoden och för bröstskölden,

28vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.

29Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin frivilliga gåva åt HERREN.

30och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;

31och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,

32både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld, silver och koppar,

33till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä, korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.

34Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han ock givit förmåga att undervisa andra.

35Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt konstvävnadsarbeten.

1Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»

2Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att utföra arbetet.

3Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom frivilliga gåvor, morgon efter morgon.

4Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,

5och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»

6Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.

7Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över.

8Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.

9Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna fingo samma mått.

10Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.

11Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden, ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.

12Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så att öglorna svarade emot varandra.

13Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett helt.

14Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.

15Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva våderna fingo samma mått.

16Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,

17och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.

18Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.

19Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta.

20Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde dem upprätt.

21Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.

22På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.

23Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan, söderut.

24Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två tappar.

25Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan, tjugu bräder,

26med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart bräde.

27Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.

28Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;

29och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.

30Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart bräde.

31Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som voro på tabernaklets ena sida,

32och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets baksida, västerut.

33Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.

34Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och tvärstängerna överdrog man med guld.

35Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.

36Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt till dem fyra fotstycken av silver.

37Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,

38och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem fotstycken gjordes av koppar.

1Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.

2Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han gjorde på den en rand av guld runt omkring.

3Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra sidan.

4Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.

5Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så att man kunde bära arken.

6Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln lång och en och en halv aln bred.

7Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,

8en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.

9Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände keruberna sina ansikten.

10Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln brett och en och en halv aln högt.

11Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av guld därpå runt omkring.

12Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och runt omkring listen gjorde han en rand av guld.

13Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.

14Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas in i dem, så att man kunde bära bordet.

15Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld; så kunde man bära bordet.

16Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta drickoffer.

17Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör; kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.

18Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena sidan och tre armar från andra sidan.

19På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar som utgingo från ljusstaken

20Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande mandelblommor, med sina kulor och blommor.

21En kula sattes under det första armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från den.

22Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.

23Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och brickor till den av rent guld.

24Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.

25Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess horn gjordes i ett stycke därmed.

26Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt omkring.

27Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena, för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem kunde bära altaret.

28Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.

29Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena, välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.

1Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar högt.

2Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med koppar.

3Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna, skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han av koppar.

4Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar, och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp till mitten.

5Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.

6Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med koppar.

7Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.

8Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.

9Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar långa;

10till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.

11Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.

12Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.

13Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.

14Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.

15Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt garn;

16och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos med silver;

17alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.

18Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med förgårdens omhängen;

19och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar; men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos med silver, och deras kransar gjordes av silver.

20Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring gjordes av koppar.

21Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet, vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar, prästen Arons son;

22och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,

23och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.

24Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar, efter helgedomssikelns vikt.

25Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades, utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.

26En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade, var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra tre tusen fem hundra femtio personer.

27Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart fotstycke.

28Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras knoppar och göra kransar till dem.

29Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.

30Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla tillbehör,

31vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och alla förgårdens pluggar, runt omkring.

1Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom HERREN hade bjudit Mose.

2Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn.

3Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar, så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.

4Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid sina båda ändar fästes den ihop.

5Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den, gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

6Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar signetringar.

7Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

8Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn.

9Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av en väska.

10Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;

11i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;

12i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;

13i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk av guld blevo de omgivna i sina infattningar.

14Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn; var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på samma sätt som man graverar signetringar.

15Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom man gör snodder, av rent guld.

16Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.

17Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i bröstsköldens hörn.

18Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess framsida.

19Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd inåt mot efoden.

20Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den fästes ihop, ovanför efodens skärp.

21Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

22Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.

23Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att den icke skulle slitas sönder.

24Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.

25Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan granatäpplena:

26en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.

27Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt garn, i vävt arbete,

28huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,

29äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

30Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»

31Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

32Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose.

33Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och fotstycken,

34överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn och den förlåt som skulle hänga framför arken,

35vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,

36bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,

37den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,

38det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tältet,

39kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.

40omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel

41äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners prästkläder.

42Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla stycken gjort allt arbete.

43Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem

1Och HERREN talade till Mose och sade:

2»När den första månaden ingår, skall du på första dagen i månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.

3Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten framför arken.

4Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta upp lamporna på den.

5Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för ingången till tabernaklet.

6Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till uppenbarelsetältets tabernakel.

7Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret och gjuta vatten däri.

8Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga upp förhänget för porten till förgården.

9Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det bliver heligt.

10Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör och helga altaret; så bliver altaret högheligt.

11Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga det.

12Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.

13Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom och helga honom till att bliva präst åt mig

14Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

15Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter släkte.

16Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

17Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året, på första dagen i månaden.

18Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken, ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp dess stolpar.

19Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

20Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.

21Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

22Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets norra sida, utanför förlåten,

23och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

24Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot bordet, på tabernaklets södra sida,

25och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade bjudit Mose.

26Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet, framför förlåten,

27och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.

28Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.

29Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.

30Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret och göt vatten till tvagning däri.

31Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer och fötter med vatten därur;

32så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.

33Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så fullbordade Mose allt arbetet.

34Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet;

35och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.

36Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.

37Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan stannade ända till den dag då den åter höjde sig.

38Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon under hela deras vandring.